Descripción de Ingemar Johansson i Yankee Stadion den 27 juni 1959:

Jag har aldrig tillhört dem som hävdar att det var bättre förr. En del var visserligen bättre förr med det mesta var sämre. När jag var 12 år var det rätt fattig. Ingen av mina kompisar höll på med det som vi idag kallar för träning. Om vi ville spela ishockey på vintrarna hade vi en spolad sandplan som vi fick hålla oss till och den enda utrustning vi hade var en gammal bandy- eller hockeyklubba. Om ingen hade någon puck så gick det bra med en träbit. Om grusplanen inte var spolad så spelade vi på gatan. När vi inte spelade hockey slogs vi mot grabbarna på Jönåkersvägen eller Gryksbovägen. Det var rena raka puckar på den tiden. Ingen sparkade eller hoppade på en slagen fiendes huvud tills han dog. Blåmärken, skrubbsår och ibland en sprucken läpp fick man tåla. Det bästa av det som fanns när jag var liten var våra förebilder inom idrotten. Som den där tidiga morgonen den 27 juni 1959 när morsan väckte mig redan vid tretiden. Det var då som förmatcherna började till den stora matchen mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson. På den tiden fanns varken TV eller Video. Det fanns bara radiomottagare, som det hette på den tiden. Ingemar var vår stora idol och förebild. Vi ville bli och vara som han. Efter matchen blev hela världen som tokig. Men tro inte att det bara var och lyssna, så enkelt var det inte på den tiden. Sveriges Radio fick inte sända matchen. I stället fick man vrida på en liten ratt på radion tills man hittade sändningen någon annanstans ... Radio Luxemburg tror jag att det var. En del av mina kompisar hade inte ens en radio. De fick lyssna med en liten kristallmottagare som såg ut som en rödvit rymdraket som man fick ansluta till värmeelementet för att få ljud. Så jävla fattigt var det på den tiden.